I skrivande stund sker förhandlingar om ett samgångsavtal i Korsholm och Vasa - ett mycket omdebatterat avtal. Frågor om SFP i Korsholm inte har en språkstrategi att följa har ställts från olika håll och kanter i media.

Så säger SFP:s partiprogram

Om man skulle vilja välja en åsikt är SFP:s problem att våra linjepapper och vårt partiprogram inte klarar av att ta ställning till frågan om en eventuell samgång mellan Vasa och Korsholm. Partiprogrammet tolkas i detta fall såsom läsaren själv vill, vilket har visat sig vara ytterst problematiskt.

Å ena sidan säger partiprogrammet att ’’enspråkigt svenska förvaltningslösningar, institutioner och miljöer skapar förutsättningar för en levande tvåspråkighet och stöder den finlandssvenska identiteten och kulturautonomin.’’

Detta är helt nödvändigt när det kommer till bland annat utbildning, rättsväsendet och sjukvården. Men Korsholms kommun är inte enspråkigt svensk, och kommer aldrig heller bli det. Korsholms kommun är en tvåspråkig kommun med svenska som majoritetsspråk. Att förvaltningsspråket är svenska gör inte kommunen till enspråkigt svensk. Det här är viktigt att komma ihåg. Partiprogrammet säger ingenting om svenskspråkiga kommuner, men belyser däremot upprepade gånger att besluten ska fattas nära dig.  Vad som räknas som nära är däremot subjektivt.

Å andra sidan vill SFP:s partiprogram se starka primärkommuner som handhar och garanterar basservice på svenska. Detta är ett allmänt ställningstagande för kommunfusioner och något som SFP har drivit på i tidigare regeringar.

I Svenska Riksdagsgruppens skuggbudget från förra året ser man också ett ställningstagande för kommunfusioner. Gruppen vill i statsbudgeten stödja frivilliga fusioner ekonomiskt, i riktning mot starkare primärkommuner.

Nationell svenskspråkig strategi

Med detta sagt blir det svårt för partiledningen, partistyrelsen (där jag också ingår i egenskap av SU:s ordförande) och fullmäktigegruppen som jag leder att styra enskilda medlemmar. Något som såväl Korsholms fullmäktigeledamöter med synlighet på insändarsidor och sociala medier som ledarskribenter på Vasabladet torde vara medvetna om.  

Storleken har betydelse i framtiden

För Vasaregionens framtid, och nu menar jag inte tvisten om Vasa centralsjukhus, är Vasa stads befolkningsantal avgörande. Det hjälps inte att ha en stark vilja för att få ministrar att förstå att Vasaregionen är mycket större än enbart staden Vasa. Det är inte enbart skrämselretorik att säga att storleken har betydelse - för det har den. Men jag vill också i ärlighetens namn påstå att det för åtminstone Centerpartiets del inte hade inverkat om kommunfusionen redan tidigare hade varit gjord eller inte. Inga sakargument hade bitit då heller. Att påstå att storleken hade haft betydelse, eller att storleken i framtiden inte kommer att ha betydelse är i min mening med andra ord alternativa fakta. Dåtid är inte detsamma som framtid, och vi ska framåt och då har storleken betydelse för infrastruktur och högskolor med mera.

Nu hoppas jag kunna ge förhandlingsgrupperna i respektive kommuner ro att förhandla. Jag är säker på att vi i början av 2019, när förhandlingarna är klara och Korsholmarna får säga sitt i en rådgivande folkomröstning, kommer få se en kampanj där SFP:are kommer har olika viljor. Det finns bara ett parti i Finland som alltid jobbar för en levande tvåspråkighet och det är SFP. Ingen kan påstå att det finns någon kommun i Finland som leds av SFP där tvåspråkigheten inte skulle fungera. Detta gäller i Vasa redan idag och garanterat i ett Vasa sammanslaget med Korsholm.

Hade kanske inte tänkt skriva ett blogginlägg direkt dagen efter det första, men eftersom att hela eftermiddagen ändå gick åt till att syna regeringens budgetförslag för nästa år tänkte jag att det är lika bra att bara tuta och köra. 

Om jag börjar med vad regeringen själv är mest stolt över, nordens fortfarande sämsta sysselsättning. Så får man konstatera att regeringen med hjälp av högkonjunkturen lyckats vända Finlands statsekonomi till aningen ljusare än vad den var för några år sen. Det skulle säkert vilken regering som helst ha lyckats med, men den här gången var det Sipilä som fick ta creds för det. Tyvärr fortsätter regeringen med samma åtgärder. Man kommer också nästa år skära i utbildning och spara på de som mår sämst. Det är klart att om man skär i kostnader på lärare, studiehandledare, vårdpersonal, skolpsykologer, allmän förebyggandevård, hela den kedjan på kort sikt kommer kunna presentera nationalekonomiska fina betyg för hur landets ekonomi sköts. Nu är bara problemet att alla dessa nedskärningar, som nu inte heller för nästa år kommer som riktiga satsningar kostar på lång sikt. De kostar i att fler avbryter sina studier, de kostar i att fler inte får den hjälp de behöver och det är de unga som står för notan.  Öronmärkta pengar för ungas psykiska hälsa, närundervisning och sysselsättningsfrämjande åtgärder hade inte kostat mer än Lex Lindstöm 2, som låter arbetslösa 60+are gå i pension. Men de hade hjälpt en massa unga hållas på benen som tagit dom ut i arbetslivet. 

Såväl Sipilä som Orpo utryckte sin oro för alla de företag som idag letar arbetskraft men inte lyckas få den. Orpo sträkte ut händerna och sa att vi behöver förstå att man i detta läge har provat alla lätta lösningar. -Bullshit, fnös jag själv direkt jag hörde finansministern säga så. Det tror jag också alla större bolag som letar experter till sina växande industrier gjorde. Finska företags problem i att hitta kompetent arbetskraft nu och idag löses bara på ett sätt. Och det är lätt åtgärdat. 

Det gör man genom att slopa behovsprövningen på utländsk arbetskraft som idag är en så byråkratisk process att det kan ta upp till 8 månader innan personen i t.ex. Indien fått tillstånd att jobba i t.ex. energiklustret i Vasa. Om en bolagschef säger att det är lättare att öppna en filial i Asien kan jag aldrig köpa Orpos uttalande om att man har försökt med alla lätta lösningar. Att slopa behovsprövningen är lätt, kostar ingenting, sparar på onödig byråkrati och får fler personer i jobb i Finland. 

Visst fanns det bra saker i regeringens budget för 2019. Krisstödet till lantbruket är ett. En form av stöd för studiematerial till andrastadiets studerande ett annat. Riktiga pengar för att börja rena Östersjön och minska på föroreningarna var också bra. Poliserna ska bli fler och det ska bli lättare att börja småspara. Sånt tackar vi för. 

En sista kommentar över helheten måste jag ännu yttra. Nog har vi ju vetat att jämställdhet inte prioriteras av något av regeringspartierna, men nog förvånas man ju på att regeringen kan hålla en timmes lång presskonferens utan att nämna ordet jämställdhet eller kvinnor. Ni läste rätt 55 miljarder i budgeten och 0€ för jämställdhet.  

Tur det snart är val. 

Tio år försent, nej inte mer texter om politik och lantbruk. Eller vem tusan skulle vilja läsa om mig tänkte jag då jag började leka med tanken på att starta en blogg. Ändå så ville jag aldrig riktigt släppa tanken att på egen sida plita ner tankar. Visst är Facebooksidan och Instagram bra, men där vill jag hellre hålla korta texter, hyfsade bilder och sakliga artiklar. Vardagstankar, större och mindre, samt personliga utmaningar platsar bättre in på andra ställen, och då blev det såhär. Jag blev med blogg. 

Är jag nervös över att lansera en blogg då? Ooja. Frågor som hur mycket man vågar skriva, hur personlig jag kan vara och överlag hur man skriver blogg snurrade länge innan jag sist och slutligen bestämde mig för att nej nu måste det bara ske. Enda bloggen jag själv på riktigt har följt är en F1-blogg på Aftonbladet för några år sen och så Bondebloggen.

Min todo-lista här på kansliet är full med debattartiklar som ska skrivas, rekryteringar som ska skötas. Många samtal som ska ringas och en massa andra saker som är måste då ett förbund som SU ska ledas. För att hantera nervositeten och inte skjuta upp skrivandet bestämde jag mig för att prioritera om, det eventuella blogginlägget flyttades upp på to-do:n och jag drog på mig det mest bloggiga plagget jag äger, Vasabladets pinfärska college som jag köpte av ingen annan än bloggaren Linn Jung på Konstens natt i Vasa för några veckor sedan. Är bloggande en materialsport? Knappast, men det kändes bättre såhär. 

Samtidigt som jag nu nervöst laddar upp detta första blogginlägg vill jag passa på att ställa er som läste ända hit frågan om hurudana inlägg ni önskar se här? Vad jag borde tänka på och vad jag absolut inte får göra? Förstås med en reservation på att jag alltid varit lite av en rebell och ofta går motströms, bara för att jag är nyfiken. En sak är säker, en blogg om hälsosamma livsstilar eller enbart Korsholmspolitiken lär det inte bli. Ett och annat lamm lär här visas (idag föddes höstens första hemma på gården) och många inlägg lär skrivas från tåg.