Fakta i lantbruksdebatten
Insändare från 2.1.2023
Jonathan Hemming bekräftar i sitt insändarsvar 29.12 exakt det som jag sist skrev om De Grönas lantbrukspolitik. Jag tror verkligen att han vill väl, men då konsekvenserna av De Grönas politik direkt är motsägelsefull, försvinner trovärdigheten. Vore det inte för att Hemmings insändare innehöll så många direkta sakfel hade jag låtit bli att förlänga diskussionen.
Hemming påstår att utkastet på ny fosforförordning enbart påverkar gårdar som inte hör till basmiljöstödet och en bråkdel av svin- och fjärderfägårdarna. Detta påstående är inte sant. Utkastet ställer nya, mycket strängare krav på alla gårdar som har husdjur och sprider gödsel eller tar emot husdjursgödsel från gårdar med djur. I förslaget skärps också gränserna för en justering av för fosforgivan vid höga skördenivåer markant, och detta berör alla gårdar. Vi som arbetar med jordbrukarnas intressebevakning kalkylerar att prislappen för jordbrukarna på förordningen är 100 miljoner euro och det strider mot regeringsprogrammet.
Hemming önskar att husdjursgårdarna i Finland skulle vara mer jämnt utspridda. Det kan jag förvisso också önska, och för det behöver unga våga investera och tro på framtiden. Den retorik som De Gröna använder kring husdjursproduktionen ger här mycket att önska. Behöver jag påminna om alla gånger någon grön politiker har smutskastat den inhemska köttproduktionen?
I den nya CAP-planen (EU:s gemensamma jordbrukspolitik 2023-2027) har Finland valt att satsa på miljöåtgärder. Jordbrukarna kommer krävas på fler miljöåtgärder än förr för att kunna behålla samma nivå på jordbruksstöden som innevarande år. Jag skulle säga att den nya stödlagstiftningen svarar på det mesta som vi gemensamt vill för att stärka biodiversiteten, öka kolbindningen och minska näringsläckage i jordbruket.
Det är också ledsamt att läsa vilken bild Hemming har av växthusnäringen. Det finns få branscher som under 2000-talet har minskat sitt CO2 utsläpp så mycket som växthussektorn. Och att påstå att tillgången på inhemska grönsaker inte skulle vara en försörjningsberedskapsfråga samt använda några enskilda framgångsrika företags beskattningsbara resultat som slagträ i debatten är både lågt och direkt företagarovänligt. Samma resultat har bidragit med mycket välfärd i våra regioner och det har vi företagen att tacka för.
Slutligen ska jag ge Hemming ett rätt. Det har faktist inte alltid varit enkelt att försvara regeringen som även mitt parti ingår i. Bland annat frågorna vi här debatterar, eller säg Naturvårdslagen och EU:s restarureringsförordning är frågor där jag vet att regeringens politik hade sett annorlunda ut om SFP själva hade fått styra. Det vi inte vet är hur ärendena hade sett ut om SFP inte hade varit med. Jag vågar mig ändå på att säga, att Österbottningarna i stort har varit mer vinnare än förlorare på grund av SFP:s medverkan i regeringen – och i frågorna som rör den enskilda Österbottniska markägaren är min uppfattning att samarbetet med De Gröna vacklar.
Christoffer Ingo
SFP